Ingen dans på rosor!

Ska berätta lite hur livet kan vara när de inte är som de ska.

Vi kan börja med "ett litet rop på hjälp"

Uppbrottet

Ja precis!
Jag bodde tillsammans med mitt ex ca 25-30 mil här ifrån.. Kände inte någon när jag flyttade dit, förutom honom då.
Jag fick väl en och annan vän däruppe som jag trivdes bra med. Men tyvärr blev de allt sämre och sämre i relationen och mitt mående gick hand i hand med de vilket gjorde att jag isolerades ifrån vännerna.
Men ändå gick allt relativt snabbt, på typ nån månad bara, för innan var allt kanon bra och jag trivdes som fisken i vattnet.

Jag blev mer och mer gravid och krävande,  jag har snett becken och sviktande revben och andra rygg problem som jag fick i samband med en bilkollition och har därför de ganska jobbigt som gravid och får väldiga foglossningar mm. vilket inte min dåvarande sambo kunde tolerera eller förstå.
Tex bara de att jag bad honom att plocka bort tallriken från bordet efter honom själv, eller kastade sina cigg paket och redbull burkar i soporna ist för att ställa dom där de fanns plats och ytor i lägenheten, de gjorde att jag skrämde iväg han ut ifrån lägenheten enligt honom. Han var ju inte van att städa efter sej själv, vilket också är mitt fel då jag alltid gick och plocka när jag väl kunde och inte var gravid.
Han fick därför anledningar att hålla sej borta från hemmet och jag blev låst där med min dotter.

Allt blev infekterat mellan oss.
Sen kom den dagen då hans pappa (som tyckte att hans son gjorde helt rätt) tyckte att min dotter var för trotsig inne på en affär och tyckte då att de var ok att ta stryptag på henne.

Kort där efter (tror de bara handla om 1-2 dagar) bad jag sambon att hjälpa mej med att klä på min dotter sin overall när hon skulle till dagis och hon trotsade även då. Ja hjälpa kunde han, men på sitt vis - när hon stretade emot då han höll fast hennes armar och ben med all sin kraft och så tyckte han att de var ok att ta sats med sina lungor och blåsa henne i munnen tills hon hostade och kräktes luft, hennes lungor höll ju nästan på att sprängas - en 3 åring fixar inte så mycket luft med deras små små lungor.
DÅ fick de vara nog!

Kvällen samma dag händelsen inträffade och när han kom hem från hans hobbylek så gjorde jag klart för honom att han inte behövde sova och vara där nå mer, han stack då till en kompis.
Morgonen efter passade jag då på att byta lås, men kvällen kom och han lika så, han försökte att ta sej in på alla sätt och vis, sparkade och slog på dörren så att jag fick lov att ringa polisen.
Han fick ju sina saker - jag ställde ut dom, men han skulle alltså in ändå.
Polisen kom, men dock försent och jag blev förhörd och de som hände min dotter togs upp.
Jag såg inte till mitt ex mer den kvällen och tur var väl de.

Dagen efter skjutsade jag min dotter till byn jag kommer ifrån, hem till hennes pappa och själv åkte jag till min mamma för att stanna i några dagar innan jag for hem igen för att städa ur lägenheten.
Oj under de dagarna jag var hos min mamma så fick både jag och min mor många 100-tals sms av mitt ex, som handlade om att kränka, psyka, hota, ofreda mm mej riktigt ordentligt, han fick mej att tveka om jag skulle våga åka dit igen för att hämta mina saker osv. Men där rök några av de jag lärt känna där ifrån in och räddade mej :-) Ni ska bara veta hur tacksam jag är att jag fick er som min trygghet. ♥

Efter uppbrottet..

Shit!
Jag har aldrig varit med om att en männsika funkat på något liknande vis..
De första som händer är att man på bara några veckor får hundratals sms som hela tiden antyder på vilken värdelös människa jag är.
Detta pågick i månader December - Maj till en början.
I Maj hade vi ett samarbetsamtal på soc som gick förvånatsvärt bra. Vi kom överens och gjorde en umgängesplan som var att han skulle komma ner och då bo hos oss ca var 3e vecka.
Han kom första gången det var umgänge och de var ju ingen dans på rosor kan man väl säga.

Första dagarna gick relativt bra och vi kom överens, hade kul och pratade mycket om de som var när de var bra mellan oss, vi tom umgicks som då.
De var alltså känslosamt och svag som jag var så föll jag något tillbaka. Vi hade väldigt mysigt och satt uppe och hade de ganska romantiskt på kvällarna, allt bara var så himla bra och jag tyckte ändå att de var ju faktiskt de bästa för vår son. Han var ju så mysig, gullig och snäll mot mej, körde samma taktik som när jag föll för honom första gången.

Men...
Sån "tur var" så höll de bara de första dagarna ända tills de ringde en killkompis ganska sent i min telefon en kväll.
Vi hade gått och lagt oss, så jag klev upp ur sängen, gick till soffan och satte mej med täcket överdraget över huvudet för att ge så mycket dämpande effekt som möjligt.
Men in kommer han med bestämda steg och sliter av mej täcket, börjar att skälla och berätta att han hörde minsan hela samtalet och de var inte alls roligt när han försökte att sova.
Jag bad om ursäkt och erbjöd mej då att gå ut för att fortsätta prata. Men de gick han absolut inte med på utan fortsatte istället med att skälla och gorma om hur dåligt de var av mej att prata i telefonen den tiden på dygnet, vilket resulterade att jag var tvungen att lägga på.
Summan av kardemumman.. Han var svartsjuk efter som att de var en karl som ringde!

Dagen efter var stel, men han kände nog lite skam för senare på dagen började han att fjäska än en gång och tyckte att allt skulle vara som vanligt igen.

Minns nu inte om detta hände morgonen efter eller om de gick något mer dygn..
Men en morgon vaknade jag av att lillkillen var hungrig (som vanligt) och ammade honom i sängen.
När han var mätt och nerbajsad så väckte jag hans far, jag bad honom att ta över så att jag för en gångs skull fick lite sovmorgon, vilket jag inte haft på många månader.
Han blev irriterad men klev ilsket upp, tog pojken och ställde sej vid skötbordet med honom för att byta om, samtidigt som han står där och byter så skriker han till mej -KLIV UPP OCH TA DITT JÄVLA ANSVAR NU, ANNARS SLITER JAG UPP DEJ I HÅRET!!!

Ja men va bra!! Jag blev påmind ganska fort om vem han var och sån tur var insåg att de finns verkligen ingen framtid för oss något mer..

Detta umgänget var i Maj, han har inte kommit mer efter de och nu är de Oktober.
Just bara för att jag tog tillbaka de att han fick bo hos oss, jag ställde kravet när jag "lovade" att de sker under de förutsättningar vi håller sams, vilket vi tydligen inte kunde.
Jag vill därför att han träffar sin son utanför mitt hem och tillsammans med en kontaktperson. De är ju rimliga krav enligt mej, han har trots allt inte visat direkt att han klarar av att ta sitt ansvar.

Ett rent helvete!

Ja efter de att han var här för 2a gången och träffade sin son, så började allt igen men nu blev de ännu värre!

Nu började de allvarliga hoten och kränkningarna, de var allt ifrån nedvärderande av mitt utseende till mordhot osv.
Jag har tidigare skrivit upp exempel på detta. Men ett ex är ju, -Lämnar du pojken till barnvakt, så är det de sista du gör i dett liv!
Jag har ff en inspelning kvar på datorn och i den löd.. -Kolla dej över axeln nästa gång du är ute och går! -Du är tjock och dum i huvudet hahaha! -Stackars pojk som har sån instabil morsa som dej! -Om du nu hade varit så snygg som du menar så varför har du ingen pojkvän? (öh nej, varför ska jag skynda mej med de? är inte som han, jag råkar klara mej själv faktiskt). Mycket mer sades och hela inspelningen är inlämnad till polisen. Jag väntar nu på att höra av dom, hade de varit nedlagt så hade väl beslutet redan skickats? de var ju trots allt i somras detta blev inlämnat, de tycker/tror iaf jag.

Jag har krävt av honom att OM de nu skulle vara så att han tog sitt förnuft till fånga och förstår att han har ett ansvar så ska umgänget ske via kontaktperson och att han får själv hitta boende här under den tiden.
Har han råd att åka titt som tätt 75mil och greja med sin "nya" kladd_i_lack så kan han fan ta sej råd att träffa sin egen son.
Men detta ser han som att jag "sätter käppar i hjulen" för deras umgänge.
Jag har ensam vårdnad och de flesta hot går ut på att -Om du inte delar vårdnaden så ska jag ställa till ett rent helvet för dej!
Varför ska jag dela vårdnaden med honom? kan nån ge mej ett vettigt svar på de?
Hans förklaring är iaf -Splittar du vårdnaden så ger du pojkens rättighet att träffa sin pappa lika mycket som han träffar sin mor. Öh? så man kan inte umgås med sina barn bara för att man inte har vårdnad?
Han kan skicka 1000000 sms om dagen, samma sms, bara för att få min uppmärksamhet. Jag svarar ju inte på dom.
Tist att inte besöksförbudet gick igenom. Men jag ska ansöka om de igen.

Jag har nog aldrig mått så här dåligt i hela mitt liv. Trodde att såna här personer bara fanns på film. Tänk att jag har fått ca 5000 sms under sommaren som inehåller hot, trackaserier, kränkning och ofredande mm.
Jag har varit inlåst från omvärlden, gjort mitt bästa för mina barn och glömt mej själv eller rättare sagt förträngt mej själv. Nu får jag sota för de efter som de har skjutits upp och de exploderade till sist. Allt har kommit över mej nu under hösten och de enda som får mej att vilja leva är mina små underbara barn, vilket han tydligen vet om, så nu gör han allt/ hittar på saker som kan göra att jag förlorar mina barn.
Sån tur är så vet ju soc om allt och vad jag förstår så står dom på min sida. Dom frågade ju tom honom om fler samarbetsamtal men han tackade nej, bara de är bevis på hur mycket intresse de finns för honom när de gäller hans son. Han gör ju absolut ingenting för att kunna träffa honom.
Även om soc står på min sida så är de ju bara de, att de han gör får han precis som han vill -Få mej att må skit dåligt över skälva grejen han pysslar med.
Han har ju lovat mej ett rent helvete och de är precis de han har fixat åt mej.






Hans resonemang: -Du måste låta vår son träffa sin far, för hans skull! (jag har aldrig förbjudit honom de)

men..

Mitt resonemang: -Jag måste skydda vår son ifrån såna människor, för hans skull!

Kämpa för att slippa må dåligt!

Förstår att många kanske tänker..
-Ja ja de där är ju hennes sida, hur ser då hans ut? vad har hon gjort för att få honom så ond? Men de "tragiska" är att jag faktiskt inte gjort så mycket. Han har extremt mycket kontroll-behov och känner han sej då "hotad" av att stå under sin kontroll, så gör han verkligen allt för att komma över den igen.
Jag flyttade ifrån honom, vilket var bland de största hoten för honom - min styrka.
När jag blev svag, de var ju då han blev "snäll".
Jag däremot kämpade för att han skulle förstå att jag inte ville bråka.
Jag skrev ett brev, gjorde en musikvideo mm till honom för att han skulle känna sej betydelsefull osv. Allt för att slippa den psykiska misshandeln.

Musikvideon finns på FB


Mitt brev!

Hej!
Jag vill nu be dej lugnt och sansat, vänligt men bestämt, om du kan tänka dej att sluta nedvärdera mej inför dina vänner? De gör du ju för att sänka mej och höja dej själv. Du kan kanske höja dej inför vännerna, men kan du de inför dej själv?

Ingen av oss mår ju bra av att göra så här. Du och jag vet ju sanningen och de är ju huvudsaken. Förstår att du är sårad och besviken på alla sätt men du måste faktiskt erkänna sanningen för dej själv nu i första hand.
Att du hittar på anledningar till varför allt blev som de är, är ju ett försvar från din sida. Men på sätt och vis även ångest, vilket är positivt.
Nu är de som de är och vi kan inte trolla tillbaka tiden, därför är de så viktigt att vi bearbetar de som hänt, men då måste vi gå till grund och botten i de som är sant.

Vi måste nu också börja att tänka framåt, vi måste samarbeta och göra de bästa av situationen för vår sons skull. Vi måste ha en fungerande relation till varandra nu för så här orkar vi inte ha de i minst 18 år till väl?
Tänk på att de är personer som står din son närmast, personer din son älskar mest av allt i hela världen som lider och han kan inte göra annat än att lida med dom.
Han känner av så mycket mer än vad vi tror, så de du säger till mej eller jag till dej är som att vi säger de till honom. Han är ju hälften dej, hälften mej. De jag menar är att vårat mående påverkar ju honom starkt och därför är de viktigt att vi inte lägger de åt sidan, utan kanske vi kan lösa de tillsammans? Vi behöver inte älska varandra, huvudsaken är att vi respekterar varandra oavsett vad som hänt.
Vi sväljer nu stoltheten för vårt underverk som vi skapat. Vårat barn vi gjorde av kärlek den gången han blev till och de måste vi alltid låta honom få veta. Utan vår kärlek till varandra så hade han aldrig funnits. Med hat kommer vi ingenstans och de enda de förorsakar är att han hamnar i mellan, vare sej vi vill eller inte.
Ett underverk skedde den dagen vår son föddes, ett liv som vi måste föda och se till att han känner sej lyckligt lottad att få finnas till här på jorden, vi har ett stort ansvar nu. Vår son, vårt kött och blod, hade du inte haft mej eller jag dej så hade ingte vår son funnits, jag är så jäkla glad och tacksam att vi hade varandra. Vi tar vara på den tid vi får tillsammans med vår älskling efter som varje sekund med honom är dyrbar. 
Så låt oss ta varandras händer och lova varandra att vi from nu kämpa för vår sons bästa? Vår underbara son.
mvh *****


Tyvärr så gav detta inget resultat.

Konsekvenser!

Ja, mitt liv har vänts upp och ner kan man väl säga.

Våran son kom en månad för tidigt och mvc/bvc psykolog har konstaterat att de kan förmodligen bero på all psykisk stress jag fick igenom gå under de sista månaderna i graviditeten.
Jag fick varningar innan han föddes att han kan komma för tidigt och jag sa därför till honom att föröka med att sluta för barnets bästa, men han resonerade så att efter som inte barnet är fött ännu så behöver han inte ta något ansvar eller hänsyn. Detta resulterade att jag fick ligga med sond på neonatalavdelning med våran son.

Jag - höggravid fick tillsammans med (ibland) några enstaka vänner som inte hade jobb eller annat att prioritera fick tömma lägenheten själv, packa hans saker i kartonger och städa mm, han och hans far hånskrattade och sa att dom skulle anmäla mej till FK efter som att jag var sjukskriven och då får man inte "jobba" eller bära kartonger osv. Jag hade ju inget val, jag skulle ju vara ute sista Mars och föda där emellan också.
Jag fick också sms"hot" om att dom skulle komma dit och göra mej illa.
Sån tur var så hade jag snälla grannar som "bodygards".

Efter som att de inte var någon låst dörr till vårat förråd som endast hade ett hänglås, så bevisade han även att han kunde på något vi ta bort hänglåset och sätta dit ett nytt som endast han hade nyckeln till.
De resulterade att jag fick ta hjälp av grannar till att bryta upp låset för att komma åt mina saker.
Sen var de bara att bära i trappor upp och ner för ingen hjälp av honom skulla jeg minnsan inte ha, tur så fanns de andra som hjälpte mej med även de.

Tyvärr finns de människor som först hjälper en och sen får man äta upp de efteråt, man får typ skit för att jag frågat om hjälp.
Jag vet att jag är tacksam av mej och försöker på alla vis visa uppskattning, men ibland hjälper inte de utan att de krävs något annat tillbaka, så hädan efter är jag noga med vem jag ber om hjälp när jag behöver den.

Så till en av mina veteranbilar..
Ja den stod ju utanför lägenheten och under tiden jag var hemma (där jag bor nu) alltså innan jag var upp för att hämta mina saker, så har han hunnit med att tagit av mina fälgar och snott både dom och däcken, plus ett slutsteg som jag hade i skuffen som saknade lås.
De finns tyvärr inga bevis för att de är han men jag VET att de är de.

Men tänk att de finns människor som utnyttjar de faktum att man mår psykiskt dåligt. Kommer till de sen.

Dokumentera!

Nu börjar de!

Detta handlar om sms hoten, kränkningarna osv..

Fick samtal av polis idag och mitt ärende kommer att tas upp nästa vecka.
Åklagaren har tittat på de och konstaterat att de handlar om MINST ofredande.
Något som kommer att hända nu är att dom ringer mina närmsta vittnen som sett och hört de han skrivit och sagt.

Han kommer att åka in på förhör och de ska bli spännande vad han kommer att försvara sej med. Hur han vrider till de jag sagt osv. Såna här gånger önskar jag att jag inte skrivit alls. De värsta jag sagt till honom är väl att han är ful.

Mina vittnen är nu medveta om att de kommar att höras, så ni som jag inte har hört av mej till har inget att oroa er för (än så länge) ;)

Håll alla tummar å tår ni bara kan nu, polisen sa att de troligen blir rättegång. *nervös*

YEEEEEEEEEEEEEEEEEEEEEEEES!

Vittnen!