Lästips!
http://www.adlibris.com/se/product.aspx?isbn=917263782X
Tänk att just du möter en framstående, charmerande man eller kvinna. Denna person har allt du kunnat drömma om! Men ganska omgående börjar vissa konstiga beteenden dyka upp. Du slår bort dem; tänker "det var ett misstag". Till slut är du nedbruten och börjar leta fel hos dig själv. Du har kapitulerat för en person som har en allvarlig personlighetsstörning. Kallad psykopati.
Den här boken sätter fingret på beteenden man i åratal har hört talas om som "psykopatiska". En "slängdiagnos" som framförallt på senare år har hamnat i fokus bl.a. i forskning kring ledarskap. Är du gift med en psykopat? definierar psykopatbegreppet och förklarar hur komplicerat det är att leva med en partner med dessa drag. En person som utåt sett har ett mycket välfungerande yrke, men som inåt sett - i parrelationen - beter sig på de mest märkliga och kränkande sätt gentemot sin partner.
Här finns autentiska berättelser av både kvinnor och män som berättar hur svårt det är att leva med en person som har psykopatdrag. I boken ges förklaring till hur dessa destruktiva beteendemönster kan ha uppstått samt hur man som partner bör göra för att undvika att bli indragen i en hänsynslös pardans.
Minnen från min dotter..
Hej!
Jag har inte skrivit på väldigt länge nu, kan bero på att jag inte hört något på ca 6 månader.
Men nu måste jag skriva om de min dotter sa till mej för en kväll sedan.
Hon låg brevid mej för att jag läste godnatt saga för barnen när de skulle läggas.
Pojken somnar och vi måste vara lite tysta. Flickan är vaken och ligger och bara tittar på mej, sen viskar hon (från ingenstans)
"mamma.. Jag vill aldrig sova i eget rum igen."
Hon har alltså sin säng plaserad brevid min i samma rum.
Jag blir lite förvånad och frågar varför inte?..
"jo för när vi bodde med ** då fick jag inte springa in till dej på natten när jag var mörkrädd"
-Nähä? varför fick du inte de?
"han var så arg jämt och så fort jag kom in till dej på natten så lyfte han tillbaka mej till min säng och sa att om jag inte ligger still där så ska han binda fast mej i min säng så att jag inte kommer lös"
Jag rös i hela min kropp, kände tårar trängas i ögonvrån.
Den natten var lång, jag låg och grubblade och fick minnen jag måste förträngt på nåt konstigt vis. Lever man ihop med någon som manipulerar och kränker så förstår man inte att de är nåt fel - på honom utan snarare lägger man skuld på sej själv. Så upplever jag de iaf.
Är man mitt i ett sådant förhållande så ser man inte att andra blir utsatta för den psykiska misshandeln av honom heller. Manipulationen gör att man tror att allt han gör är rätt och man blir liksom någon som tex lever med en alkoholist - medberoende, omedvetet.
En natt när vi bodde med honom, så minns jag hur min dotter kommer in till oss i sovrummet med gråten i halsen. Han vaknar och bär ögonblickligen tillbaka henne till hennes rum. Hon ligger i sin säng och gråter, gör ett nytt försök till att söka trygghet hos mej, en samma sak upprepas. Sista gången smyger hon jätte tyst på tå fråam till min sida av sängen, tar sats och "flyger" upp brevid mej. Han vaknar/är vaken och sliter tag i henne för att bära hemme tillbaka, hon skriker i ren panik, jag springer efter, tar med mej henne in till soffan i tvrummet och lägger mej där med henne. Han blir storm tokig och skriker på oss att han har då fan inte lovat att vi får låna hans soffa...
Minnen som min dotter nu berättar har gnagt i henne i minst 2 år, hon är rädd för att prata om de, men efter nyår ska jag, bup (barn och ungdoms psyk) och soc (familjerätten) ha ett extra samtal och nu planera hur vi kan bidra till ett bättre mående för min dotter.
:(
Jag har inte skrivit på väldigt länge nu, kan bero på att jag inte hört något på ca 6 månader.
Men nu måste jag skriva om de min dotter sa till mej för en kväll sedan.
Hon låg brevid mej för att jag läste godnatt saga för barnen när de skulle läggas.
Pojken somnar och vi måste vara lite tysta. Flickan är vaken och ligger och bara tittar på mej, sen viskar hon (från ingenstans)
"mamma.. Jag vill aldrig sova i eget rum igen."
Hon har alltså sin säng plaserad brevid min i samma rum.
Jag blir lite förvånad och frågar varför inte?..
"jo för när vi bodde med ** då fick jag inte springa in till dej på natten när jag var mörkrädd"
-Nähä? varför fick du inte de?
"han var så arg jämt och så fort jag kom in till dej på natten så lyfte han tillbaka mej till min säng och sa att om jag inte ligger still där så ska han binda fast mej i min säng så att jag inte kommer lös"
Jag rös i hela min kropp, kände tårar trängas i ögonvrån.
Den natten var lång, jag låg och grubblade och fick minnen jag måste förträngt på nåt konstigt vis. Lever man ihop med någon som manipulerar och kränker så förstår man inte att de är nåt fel - på honom utan snarare lägger man skuld på sej själv. Så upplever jag de iaf.
Är man mitt i ett sådant förhållande så ser man inte att andra blir utsatta för den psykiska misshandeln av honom heller. Manipulationen gör att man tror att allt han gör är rätt och man blir liksom någon som tex lever med en alkoholist - medberoende, omedvetet.
En natt när vi bodde med honom, så minns jag hur min dotter kommer in till oss i sovrummet med gråten i halsen. Han vaknar och bär ögonblickligen tillbaka henne till hennes rum. Hon ligger i sin säng och gråter, gör ett nytt försök till att söka trygghet hos mej, en samma sak upprepas. Sista gången smyger hon jätte tyst på tå fråam till min sida av sängen, tar sats och "flyger" upp brevid mej. Han vaknar/är vaken och sliter tag i henne för att bära hemme tillbaka, hon skriker i ren panik, jag springer efter, tar med mej henne in till soffan i tvrummet och lägger mej där med henne. Han blir storm tokig och skriker på oss att han har då fan inte lovat att vi får låna hans soffa...
Minnen som min dotter nu berättar har gnagt i henne i minst 2 år, hon är rädd för att prata om de, men efter nyår ska jag, bup (barn och ungdoms psyk) och soc (familjerätten) ha ett extra samtal och nu planera hur vi kan bidra till ett bättre mående för min dotter.
:(
