Ingen dans på rosor!

Jag stack från denna människa i graviditets vecka 26 och sista abort veckan är i vecka 18 (sån tur var) och de var inget att ens fundera på. Jag älskar mina barn så otroligt mycke och de är tack vare dom jag orkar med min vardag. Men iom att jag gått igenom detta och blivit totalt blåst på mycket. Hade inte skaffat ett till barn just nu om jag viste att de skulle bli så här. Jag ångrar alltså definitivt INTE min son, men jag har ångest över situationen. Att min son ska behöva växa upp utan pappa, att han inte har de alla barn har rätt till. På de viset känner jag mej väldigt elak, alla vill väl sina barn de bästa, om man nu bryr sej om dom? Man kan väl med andra ord säga att jag inte KAN ge min son en av bästa dom behöver -en pappa som bryr sej! Nu har ju vi turen att han har manliga förebilder och de blir säkert bra i slutändan. Nu under tiden min psykiskasituation läker så har jag fått massor av hjälp, dvs från soc, läkare osv jag har bla blivit beviljad stödfamilj och har utsett den själv. Soc har gjort drösvis med utredningar på denna familj, vilket är en väldigt bra regel. Dom gick igenom prickfritt :D En helg i månaden ska han vara där. Mitt mål är att 'slippa' stödfamiljen och får då bla hjälp av psykolog-kontakt och andra samtal. Framsteg har gjorts och är hyfsat nöjd. Nu återstår bara ett problem! Han har börjat IGEN! Han försöker att få information om mej via mina vänner, han skickar sms från 'hemliga' nummer (vet att de är han, då hans samma ord och meningar kommer tillbaka). De är ungefär som att han känner på sej att jag börjar att må bättre, så nu måste han göra allt för att trycka ner mej igen. Blir så less!! :(