Minnen från min dotter..
Hej!
Jag har inte skrivit på väldigt länge nu, kan bero på att jag inte hört något på ca 6 månader.
Men nu måste jag skriva om de min dotter sa till mej för en kväll sedan.
Hon låg brevid mej för att jag läste godnatt saga för barnen när de skulle läggas.
Pojken somnar och vi måste vara lite tysta. Flickan är vaken och ligger och bara tittar på mej, sen viskar hon (från ingenstans)
"mamma.. Jag vill aldrig sova i eget rum igen."
Hon har alltså sin säng plaserad brevid min i samma rum.
Jag blir lite förvånad och frågar varför inte?..
"jo för när vi bodde med ** då fick jag inte springa in till dej på natten när jag var mörkrädd"
-Nähä? varför fick du inte de?
"han var så arg jämt och så fort jag kom in till dej på natten så lyfte han tillbaka mej till min säng och sa att om jag inte ligger still där så ska han binda fast mej i min säng så att jag inte kommer lös"
Jag rös i hela min kropp, kände tårar trängas i ögonvrån.
Den natten var lång, jag låg och grubblade och fick minnen jag måste förträngt på nåt konstigt vis. Lever man ihop med någon som manipulerar och kränker så förstår man inte att de är nåt fel - på honom utan snarare lägger man skuld på sej själv. Så upplever jag de iaf.
Är man mitt i ett sådant förhållande så ser man inte att andra blir utsatta för den psykiska misshandeln av honom heller. Manipulationen gör att man tror att allt han gör är rätt och man blir liksom någon som tex lever med en alkoholist - medberoende, omedvetet.
En natt när vi bodde med honom, så minns jag hur min dotter kommer in till oss i sovrummet med gråten i halsen. Han vaknar och bär ögonblickligen tillbaka henne till hennes rum. Hon ligger i sin säng och gråter, gör ett nytt försök till att söka trygghet hos mej, en samma sak upprepas. Sista gången smyger hon jätte tyst på tå fråam till min sida av sängen, tar sats och "flyger" upp brevid mej. Han vaknar/är vaken och sliter tag i henne för att bära hemme tillbaka, hon skriker i ren panik, jag springer efter, tar med mej henne in till soffan i tvrummet och lägger mej där med henne. Han blir storm tokig och skriker på oss att han har då fan inte lovat att vi får låna hans soffa...
Minnen som min dotter nu berättar har gnagt i henne i minst 2 år, hon är rädd för att prata om de, men efter nyår ska jag, bup (barn och ungdoms psyk) och soc (familjerätten) ha ett extra samtal och nu planera hur vi kan bidra till ett bättre mående för min dotter.
:(
Jag har inte skrivit på väldigt länge nu, kan bero på att jag inte hört något på ca 6 månader.
Men nu måste jag skriva om de min dotter sa till mej för en kväll sedan.
Hon låg brevid mej för att jag läste godnatt saga för barnen när de skulle läggas.
Pojken somnar och vi måste vara lite tysta. Flickan är vaken och ligger och bara tittar på mej, sen viskar hon (från ingenstans)
"mamma.. Jag vill aldrig sova i eget rum igen."
Hon har alltså sin säng plaserad brevid min i samma rum.
Jag blir lite förvånad och frågar varför inte?..
"jo för när vi bodde med ** då fick jag inte springa in till dej på natten när jag var mörkrädd"
-Nähä? varför fick du inte de?
"han var så arg jämt och så fort jag kom in till dej på natten så lyfte han tillbaka mej till min säng och sa att om jag inte ligger still där så ska han binda fast mej i min säng så att jag inte kommer lös"
Jag rös i hela min kropp, kände tårar trängas i ögonvrån.
Den natten var lång, jag låg och grubblade och fick minnen jag måste förträngt på nåt konstigt vis. Lever man ihop med någon som manipulerar och kränker så förstår man inte att de är nåt fel - på honom utan snarare lägger man skuld på sej själv. Så upplever jag de iaf.
Är man mitt i ett sådant förhållande så ser man inte att andra blir utsatta för den psykiska misshandeln av honom heller. Manipulationen gör att man tror att allt han gör är rätt och man blir liksom någon som tex lever med en alkoholist - medberoende, omedvetet.
En natt när vi bodde med honom, så minns jag hur min dotter kommer in till oss i sovrummet med gråten i halsen. Han vaknar och bär ögonblickligen tillbaka henne till hennes rum. Hon ligger i sin säng och gråter, gör ett nytt försök till att söka trygghet hos mej, en samma sak upprepas. Sista gången smyger hon jätte tyst på tå fråam till min sida av sängen, tar sats och "flyger" upp brevid mej. Han vaknar/är vaken och sliter tag i henne för att bära hemme tillbaka, hon skriker i ren panik, jag springer efter, tar med mej henne in till soffan i tvrummet och lägger mej där med henne. Han blir storm tokig och skriker på oss att han har då fan inte lovat att vi får låna hans soffa...
Minnen som min dotter nu berättar har gnagt i henne i minst 2 år, hon är rädd för att prata om de, men efter nyår ska jag, bup (barn och ungdoms psyk) och soc (familjerätten) ha ett extra samtal och nu planera hur vi kan bidra till ett bättre mående för min dotter.
:(
Kommentarer
Postat av: Ruth
Hej.Jag blir både Ledsen o förbannad när jag läser detta.Den Jäkla Idioten kunde förstört er allihopa.Tänk att Den lilla gumman har haft detta inom sig o inte vågat säga något förut.Usch o Fy!!!! Skönt att ni kom ifrån honom!!! Hoppas bara ni får hjälp nu så att gumman får hjälp till ett bättre mående.Tänker Mycket På Er.Var rädda Om Er!!! Du Har Sååå fina små barn.O du Är själv En jättefin Mamma till dina barn.Kram Kram!!!
Trackback
